Årets katt
2024 16 mars
Anlagen styr hur de olika proteinerna ska tillverkas, och därmed hur katten ska se ut. En katt ärver alltid hälften av sina anlag från sin mamma och andra hälften från sin pappa. De har därmed dubbletter av alla de olika arvsanlagen. Men vad är det som avgör vilket av anlagen som ska få bestämma vilket protein som ska bildas?
Alla anlag som styr samma egenskap har olika ”styrka” gentemot varandra. Den starka genen kallas dominant, och den svaga kallas recessiv. Om en katt har ärvt ett dominant anlag från ena föräldern och ett recessivt från den andra, så är det alltid det dominanta anlaget som får styra utseendet på katten.
För att det recessiva anlaget ska få styra så krävs det att anlaget ärvs från bägge föräldrar, eftersom det då inte finns något dominant anlag som kan överskugga det recessiva. Om en katt har två likadana anlag säger man att den är homozygot för anlaget. Om den har ett dominant och ett recessivt så säger man att den är heterozygot för anlaget.
De olika färganlag som finns inom ragdollrasen och åstadkommer alla de färger som finns hos ragdoll är: C-serien (himalaya, maskning), D-serien (dilution), B-serien (Choklad), O-serien (Rött och Svart), A-serien (Agouti) och S-serien (Vitfläck).
Ragdollen är en maskad ras. Det innebär att de bara får färg på de yttersta delarna av kroppen s k ”points”: ansikte (mask), öron, tassar och ben samt svans. Detta beror på ett anlag som kallas cs, där s står för siames. Anlaget är recessivt mot normal pigmentering, som betecknas C. När detta anlag kommer i dubbel upplaga, dvs cscs, så gör det att pigmenten på katten endast utvecklas där det är kallt, dvs ”points”.
Katten föds helt vit, eftersom det är varmt i moderns livmoder, och utvecklas färg successivt. Helt utfärgad är inte katten förrän den är ca 3-4 år, och pigmenten kan påverkas av olika faktorer: kyla, hårlag (längre päls ger varmare kropp och därför sämre pigmentering), feber etc.
Det är även detta anlag som gör att ragdollen alltid har blå ögon.
Dilution är ett anlag som påverkar kattens pigment så att de klumpar ihop sig. Det är recessivt och kallas d. Dess dominanta motsvarighet, som alltså ger normala pigmentkorn, kallas D.
När pigmentkornen klumpar ihop sig så gör det att ljuset bryts annorlunda, och färger ser blekare ut. Dilution betyder ”utspädd” och det är just det var färgen ser ut att vara. Svart pigment bleks till blått (stålgrå) och rött pigment bleks till creme. En sköldpaddsfärgad katt med dubbla anlag för dilution blir då alltså blå och creme istället för svart och röd.
 |
 |
 |
 |
Choklad är ett annat anlag som också bleker kattens färg, men till skillnad mot dilutionsanlaget så påverkar choklad enbart svart pigment och inte rött. Anlaget för choklad är recessivt och kallas b. Det gör i dubbel upplaga (bb) att pigmentkornen blir platta, och därför ser färger ljusare ut. Svart pigment bleks då till chokladbrunt.
En katt som har dubbla anlag för både dilution och choklad (dd bb) blir lila (ljusgrå med ett rosa skimmer). Choklad och lila kan ibland vara svåra att skilja från brun och blå. Dock så har choklad och lila en mycket varmare, rödare ton (mer mot rosa när det gäller lila) än brunt och blått. Är man osäker så finns numera tillförlitliga gentester man kan göra för att säkerställa om katten är choklad resp lila eller inte. Här följer en länk till ett lab som utför sådana gentester:
UC Davis Veterinary Genetics Laboratory
 |
 |
 |
 |
Katten har två olika färgpigment: eumelanin (svart) och feomelanin (rött). Det är dessa två pigment som ger alla kattens olika färger och nyanser. En normalt pigmenterad katt har bägge pigmenten i pälsen. Anlaget O, som sitter på könskromosomen X, gör så att svart pigment inte tillverkas, och katten blir röd. Anlaget o ger däremot både svart och rött pigment (men eftersom svart är mörkare än rött så syns inte det röda).
Eftersom anlaget sitter på könskromosomen så gör det att rött nedärvs könsbundet hos katt. En honkatt har ju två X-kromosomer. Det betyder att en honkatt antingen kan vara OO, Oo eller oo. En hankatt däremot har ju bara en X-kromosom, och en Y-kromosom. Därför kan en hankatt bara ha antingen O eller o. Dvs de är alltid antingen röda eller svarta.
En honkatt som har både O och o blir sköldpaddsfärgad. Detta beror på att det bara är en X-kromosom i varje cell som får bestämma, och vilken det blir avgörs slumpmässigt. Så ibland är det den med O och ibland den med o. Detta gör att katten får både röda och svarta fält över kroppen, alltså sköldpaddsfärg.
 |
 |
 |
 |
Agouti, dvs mönstrad, är kattens viltfärg. Anlaget för agouti är dominant. Det är den ursprungliga färgen hos katt, och den karaktäriseras av att hårstråna blir tickade, dvs randade i flera olika band. De får också typiska tecken: ljusa linjer runt ögon, ljusa morrhårskuddar, mörk kant runt tegelfärgad nos, ”M” i pannan.
Det finns olika agoutimönster, tabby, tigré, spotted och tickat. Dessa mönster styrs av en annan serie som kallas T. Hos ragdoll, som ju är en maskad ras, kan man dock sällan se vilket mönster katten har, bara ATT den har mönster. Därför säger man bara att katten är agoutimaskad. I dagligt tal säger man dock tabbymaskad, eftersom tabby på engelska är samlingsnamn för alla agoutimönster.
 |
 |
 |
 |
I normalt tillstånd så är en katt helfärgad, dvs den har pigment över hela kroppen och i kroppens alla hårstrån. Någon gång skedde dock en mutation som gjorde att man fick fält på kattens kropp som saknade pigment. Detta anlag kallas S (s står för ”spotting”). Det är ett dominant anlag, vilket betyder att om katten har anlaget, så blir den vitfläckig. Det kan alltså inte bäras dolt.
Det detta anlag gör, är att den saktar ner den sk ”pigmentvandringen”. När ett embryo är skapat och börjat utvecklas, så börjar cellerna vandra ner från embryots kärna (vad som senare blir ”toppen” av kattungen). Anlaget för vitfläck gör att en viss del av de pigmentceller som ska vandra ner över kattungens kropp blir långsammare, vilket resulterar i att delar av kattungen blir pigmentlösa. Detta är orsaken till att vitfläck i princip alltid börjar nerifrån. Katter med låggradig vitfläck har dessa fläckar lokaliserade till undersidan av katten, såsom tassar, buk och svanstipp. Katter med höggradig vitfläck behåller färg längst på hjässa, öron, rygg och svans.
Vad är det då som styr hur stor del av kattens kropp som blir vit, och vilka delar exakt? Ja, detta är ingen lätt fråga att besvara, då det ännu inte finns något fullständigt svar.
Vad som dock är säkert är att en viss del av utbredningen styrs helt och hållet av slumpen. Vid försök av kloning av kattungar har man sett att inte ens två klonade individer har exakt samma vitfläcksfördelning, så en viss del av utbredningen styrs alltså i själva embryostadiet och då helt slumpmässigt. Kanske påverkar miljöfaktorer inne i livmodern till viss del?
Men vad som även är säkert är att utbredningen till viss del styrs av polygener. Polygener är flera små samverkande anlag som styr t ex nyanser eller utbredningar av andra anlag. När polygener är inblandade så är genetiken aldrig enkel. Men de går till viss del att styra med selektiv avel. Om inte så hade man ju aldrig kunnat få de specifika vitfläcksvarianter som vi har på ragdoll och även på tex birma.
Det finns olika teorier om hur vitfläcksmönster nedärvs. Alla är överens om att vitfläck orsakas av ett dominant anlag, men vad styr hur mycket vitt det blir? Och vart det fördelar sig?
 |
 |
 |
 |
Vi som avlar på ragdoll är ofta väl bekantade med en vitfläcksteori som arbetades fram av en genetiker vid namn David Richardson. Dr Richardson var själv uppfödare av ragdoll, och födde upp katter under namnet Ragajac. Han ansåg att ragdollens båda vitfläcksvarianter, bicolor och mitted, orsakades av två olika vitfläcksanlag. Han menade alltså att det hade skett två mutationer på S-locus, istället för bara en, som de flesta genetiker anser. Han kallade dessa båda anlag för Sb och Sp. Sb gav mittedteckningen (b stod för birman, då han även ansåg att detta anlag låg bakom birmans teckning). Sp gav upphov till bicolorteckningen (p står för particolor).
Sp ger alltså i enkel uppsättning (Sps) bicolorteckningen, med ca 50% vitt på katten. Denna form av bicolor, med ett vitfläcksanlag, kallas ofta för ”true” bicolor. I dubbel uppsättning, SpSp (som kan fås vid parning mellan bicolor x bicolor) så får man sk high white, även kallad vanteckning, med höggradigt vitfläcksutbredning. Det finns olika grader av denna variant, men ofta behåller katten bara färg på öron, hjässa, svans och ofta någon fläck på ryggen. Denna vitfläcksvariant är som bekant inte godkänd på ragdoll, men kan vara användbar i aveln, då den med parning med colorpoint (ss) ger 100% bicolorutfall (Sps).
Sb ger i enkel uppsättning (Sbs) mittedteckningen, som alltså har mindre grad av vitt än bicolor. I dubbel uppsättning, SbSb (som man kan få vid parning mellan mittedxmitted), så får sk high mitted. En high mitted ser precis ut som en bicolor, men har allstå dubbla anlag för vitfläck. Vid parning mellan en high mitted och en colorpoint så får man 100% mittedavkomma.
Slutligen så kan man vid parning mellan mitted (Sbs) och bicolor (Sps) få en ska mid high white. Denna variant kan vara svår att skilja från en ”true” bicolor, men i vissa fall kan man se att dessa katter har lite mer vitt på kroppen. En mid high white har dubbla vitfläcksanlag, och ger vid parning med colorpoint endast bicolor- och mittedavkommor.
Denna teori är som välbekant flitigt använd inom ragdollaveln för att förutsäga vitfläcksutfall vid parningar mellan olika vitfläcksvarianter. Det är dock en teori som inte är erkänd av många genetiker, och även om den är ett bra verktyg vid utfallsberäkning, så har den många svagheter. Dels så ville Dr Richardson med denna teori förklara birmans teckning, men vi alla vet ju att birmans teckning inte är densamma som ragdollens mitted. Parar man en ragdoll mitted med en annan ragdoll mitted så får man statistiskt detta utfall: 25% colorpoint, 50% mitted, 25% bicolor (high mitted). Vid parning birmaxbirma så blir alla kattungar vitfläck, och alla behåller den låggradiga vitfläckigheten.
Vi som avlar på vitfläck vet också att det finns många tillfällen då utfallet inte alls blivit som man trott. Ibland får man mycket mindre vitt än vad som borde vara möjligt enligt teorin ovan, och andra gånger får man mer. Detta tyder på att nedärvningen av de olika vitfläcksvarianterna är mer nyanserad och komplicerad än så här.
Vad säger då övriga genetiker om hur vitfläcksmönstrena nedärvs? Enligt den gällande läran så finns det bara ett vitfläcksanlag, S, och utbredningen av detta styrs av polygener. Anlaget ger mer uttryck vid dubbel uppsättning, dvs SS. Så katter med höggradig vitfläck, dvs mer än 50% skulle således vara SS, medan katter med lägre grad av vitfläck, minre än 50% är heterozygota för vitfläcksanlaget, dvs de har genuppsättningen Ss. Dock är vitfläcksanlaget som tidigare sagt ganska nyckfullt och slumpmässigt, så man ser även heterozygota katter (Ss) med 50% vitt eller mer (men aldrig mer än 75%), och man ser även homozygota katter (SS) med mindre än 50% vitt (men aldrig mindre än 25%). Så gränserna är ganska flytande. Och det är där polygenerna kommer in. Man kan se polygener som ”förstärkare” av anlaget, så de gör ett vitfläcksanlag som de är kopplade till mer eller mindre genomslagskraftigt.
På så vis så kan man förklara hur vi får våra olika vitfläcksvarianter på ragdoll, och hur de nedärvs.
Om tänker sig att en mitted har ett vitfläcksanlag (Ss) med polygener av styrka 2, och en ”true” bicolor har ett vitfläcksanlag (Ss) med en styrka av 4, och att vid parningar så adderas vitfläckanlagen styrkor, så kan man med ganska enkel matematik räkna ut vilka vitfläcksutfall man kan få.
Mitted = 2
Bicolor (true) = 4
High mitted = 2+2 = 4
Mid high white = 2+4 = 6
High white = 4+4 = 8
Parar man alltså två mitted med varandra och avkommar ärver vitfläcksanlag från båda föräldrarna, så får man en avkomma som är homozygot för vitfläcksanlaget, men varje vitfläcksanlag har en “styrka” på endast 2, vilket tillsammans ger summan 4, som är detsamma som styrkan av en bicolor. En high mitted får därför samma mängd vitt som en true bicolor.
På samma sätt kan man vid parning mellan två bicolor få high white, genom att avkomman ärver ett vitfläcksanlag med ”styrkan” 4 från varje förälder, och därför får ”summan” 8.
Man får ju även tänka på att vissa katter kanske får lite mer eller mindre färg än önskvärd, så kanske har vi en del bicolor med ”styrkan” av 3, eller kanske 5. Och så får man även hålla i tanken att vitfläcksanlaget till viss del styrs helt slumpmässigt, så ibland kanske inte ”matematiken” stämmer till 100%.
Egentligen spelar det inte så stor roll vilken av dessa teorier som man använder sig av i sitt avelsarbete, för ”tänket” är ju detsamma. Men man ska komma ihåg att ingen av teorierna är absolut sanning, men att de allra flesta teoretiker håller sig till att det bara finns ett vitfläcksanlag, inte två såsom Dr Richardson vill mena. Teorin är för de flesta uppfödare inom andra raser helt okänd, då den i princip bara fått genomslagskraft hos ragdollen, eftersom vi så specifikt avlar med våra vitfläcksmönster på ett sätt som inte förekommer inom många andra raser.
För att summera så kan man konstatera att avel på vitfläck varken är speciellt enkelt eller okomplicerat, men däremot spännande och utmanande!
Vitfläck enligt Dr Richardsons teori
Vitfläck enligt teorin med polygener
Har du en fråga rörande genetik hos ragdoll? Skicka frågan till avelssekreteraren.
En mötesplats för dig som ragdollälskare! Här hittar du information om rasen, klubbaktiviteter, annonser och mycket mer.
Vi hoppas du hittar det du söker och alla är välkomna som medlemmar!